Jag är sämre på att kommunicera än vad jag tidigare trott.
När jag känner mig tryckt mot väggen, instängd, underlägsen, arg eller ledsen så kan inte min hjärna och mun kommunicera. Det blir totalt stopp. Ibland blir det helt tomt i huvudet. Tomt och alla tankar försvinner. Inga ord kan komma ut ur mig och jag kan inte svara på något. Det handlar inte om hur den andra personen pratar med mig, utan oftast om vad. Ju mer jag bryr mig personligen, desto svårare har jag att svara tillbaka. Att debattera olika ämnen har aldrig varit ett problem, då snackar jag utan att det går att stoppa och nästan utan att jag behöver andas mellan orden. Men när det kommer till det personliga, det som ligger mig närmast om hjärtat, när jag helt enkelt blir rädd att det jag säger ska missförstås då går det inte. Alla ord tar slut. Det som kommer ut blir lösryckt. Kan inte förklara hela bilden. Jag ser den i mitt huvud, vet exakt vad jag menar, men i ord blir det för lite. Inget man förstår eller kan sätta in i en större bild. Jag kanske bara menar en liten detalj i vardagen, men kan inte förklara och då blir det fel. Då blir det missförstånd.
Då blir det helt fel.
Att kommunicera är inte det lättaste. Kanske blir det i ditt fall att du också försöker minimera skadan genom att väga varje ord på guldskål innan det kommer ut, och sen kommer orden helt enkelt inte... ut.
SvaraRaderaDet är en konst också att kunna välja sina ord bättre, innan de sårar och skapar mer skada än nödvändigt - där behöver jag MYCKET övning.
Jag vet att du vill bli bättre - för dig vill jag bli bättre. Älskar dig.